Ibland går tiden fort fast den går långsamt.
Det är ett par veckor sedan jag ramlade av hästen nu. Och jag återhämtar mig sakta men säkert. Inte så fort som jag kanske hade hoppats men också med ett större tålamod än jag trodde att jag hade i mig.
Jag vaknar fortfarande varje dag med huvudvärk och jag måste typ sova middag två timmar om dagen och jag är allmänt stel i hela baksidan av kroppen men ändå går det framåt. Jag har ju inte lika ont i huvudet som för bara en vecka sen, ilningarna i ryggen (jag råkade visst få några sprickor i svanskotan) blir färre och inte lika intensiva och jag blir inte trött lika fort om jag tittar på TV eller sitter framför datorn.
Jag insåg dock rätt snabbt att jag inte kommer orka hålla ett jättehögt jobbtempo den närmaste tiden så när jag kom hem från sjukhuset började jag med att säga upp ett par av mina uppdrag. Tråkigt såklart men det är inte heller någon idé att sitta med uppdrag man inte orkar leverera på.
Så plötsligt hände det. Jag fick ett nytt uppdrag. Hos en av mina gamla kunder, som jag verkligen verkligen gillade att jobba med. Och från att inte ha vetat något alls om framtiden för mig själv och företaget vet jag nu att jag kommer gå in på halvtid som konsult i juni och augusti för att sedan växla upp till heltid ett år framåt.
Och nu är ju också Christer inkörd i företaget. 7 månaders intensiv bootcamp med mig har gjort honom grym på både annonsering och analys så jag känner mig fullt trygg att lämna över resten av uppdragen i hans händer.
Så från att ha haft en oviss framtid är vi helt plötsligt i en helt annan situation. Trots hjärnskakning, trötthet och en sommar med mindre uppdrag än någonsin. Ibland faller allt bara på plats helt enkelt.
